Om Malta
Statskick: republik
Valuta: euro
Språk: malti och engelska
Religion: Katolskt
Tidsskillnad: ingen
Ögruppen ligger praktiskt taget mitt i Medelhavet, med huvudön Malta 9 mil söder om Sicilien och 30 mil norr om Afrika. Landet består av tre öar: Malta, Gozo och Comino, och har totalt 400 000 invånare. Öarna är verkligen mytomspunna. De smala, slingrande gatorna i städer och byar är fulla av renässanskatedraler och barockpalats. Eftersom landsbygden är beströdd med världens äldsta kända byggnader, har öarna – med rätta – beskrivits som ett gigantiskt utomhusmuseum. Här finns några av de bästa dykvattnen i världen – man kan se så långt som 40 meter under vattnet. Med fantastiskt soligt väder, vidsträckta stränder, rikt nöjesliv och 7000 år av intressant historia, finns här en hel del att se och göra.
filmer lånade från www.visitmalta.com
I havets mitt
Två doser London lite Afrika en gnutta Arabien och massor av sol. Följ med till Malta -den ultimata destinationen.
Efter mil av blå tystnad och flygtimmar över öppet hav finns de bara där: Maltas tre små öar, högljutt surrande med aprikosfärgade bussar och riddarfästning. Sisådär 400 000 människor bor nära Medelhavets mittpunkt. Stränderna är ljusa, brevlådorna röda som de i London och även riktigt små byar har katedraler med svällande kupoler som famlar efter himlen.
Är det inte så att isolerade utposter ofta bär på något självgott över sig? Malta tycks utstråla principen “bra ö reder sig själv”. Kanske i vetskap om att det blir lättare att överleva så på en kost där bara fiske och det som solen föder är givet. Dessutom på en yta knappt så stort som Orust kommun. – Awrigt, awright! Hela vägen til den den stora stan? skojar taxichauffören vid flygplatsen. En halvtimme senare har vi passerat genom en betydande del av nationen, tre stadsgränser och ett antal kyrktorn. Så når vi Valetta som enligt all samlad statistik tillhör Europas minsta huvudstäder; något som döljs väl via ett skickligt spelat urbant poker face som liksom lyckats trycka in en komplett imperiestad i en tvåa med kokvrå. Fråga mig inte hur, men tricket funkar. Här finns en teater som invändigt för tankarna till ett litet Albert Hall.
Här finns fyrfiliga boulevarder som brusar under palmträd och en katedral vars Caravaggiomålning av Johannes döparens halshuggning får det att kännas som om man står inför en öppning rakt in i självaste Bibeln.
Men mest handlar Valetta om söta trappstegsgränder och sandfärgade palats. Vandrar till ekande fotsteg nerför en stensatt trappa. Stannar vid en byggnad som ser ut att vara hämtad ur någon gammal romantisk film med Gregory Peck och Audrey Hepburn. Det är då jag hör en röst.
– Darling, my love!
– Darling, here it is!
Kvinnan på hotellet där jag ska bo, möter alla besökare, inklusive brödbudet, med samma översvallande hälsningsfras. Under ytterligare några darlings och sweethearts visas jag till mitt rum med en stor, knarrande järnsäng från vilken jag ser hamnen. Halvligger belåtet en stund och begrundar utsikten. Det har börjat åska. Mörka moln far över natthimlen. Starka blixtar skräller mot hamninloppet och ett nyanlänt skepp. Valetta är vant vid smällar. Stans historia började på 1500-talet med ett av medeltidens mest uppseendeväckande vräkningsföretag. Då den turkiska sultanens trupper kastade ut Johanniterorden från Rhodos styrde de husvilla riddarna seglen västerut. Tysk-romerska kejsaren Karl V förbarmade sig över dem och upplät halvt om halvt bortglömda Malta åt Johanniterorden. Hyran sattes till modesta två falkar per år, och allt var frid och fröjd tills sultanens trupper åter tog upp jakten och vällde in över havet, nu i hundratusental, för att krossa riddarorden en gång för alla.
Att riddarna överlevde attacken var det första miraklet. Att stormästaren Jean Parisot de la Valette, några år senare med hjälp av 8 000 slavar, smällde upp en ny huvudstad, var det andra. Staden byggdes till en hård knytnäve av murar, värn och sköna palats. Färgad som öknen. Men ändå levande, rentav organisk. Precis som om den med alla sina hängande balkonger och sömnigt kisande fönsterluckor byggts av kolonihäckande fåglar, kanske svalor.
Vaknar till dukad frukost.
Toast, marmelad, bacon, ägg och vita bönor i tomatsås. Tänker att mer brittiskt än så här kan det knappast bli söder om Engelska kanalen, då det plötsligt börjar ljuda ramsor som om jag satt på någon Premier League-match. – Come on City! Come on City!, småsjunger några byggnadsarbetare från grannhusets bräckliga byggnadställningar. Men stan där jag befinner mig är allt annat än Manchestergrå. Vandrar de branta gatorna upp och ner. Provar en bit mandelfylld nougat till kaffet vid Riddarnas torg. Står snart på nytt vid Grand Harbour, hamnen som i sällskap av fartyg, kupoler och värn likt ett mångflikigt eklöv skär mot palats och kyrktorn. Någon timme senare besöker jag James, vän till en vän och född på ön. Hans lägenhet är uttömd och väskorna står packade för en jordenruntresa, vars kronologiska mittpunkt, om någon månad eller så, är förlagd just hit, till Valetta.
– Jag har alltid drömt om att får se världen, men också att vara turist i min egen hemstad. Det blir nog hela resans höjdpunkt, smackar James belåtet medan han severar mjölkte. Valletta är underbart, jag håller med. Men bäst i världen? Visst låter det litet kaxigt för en nation som knappt syns på någon jordglob och som oftast brukar sluta sist i alla VM-kval i fotboll.
Malta använder sig i och för sig framgångsrikt av diverse trick för att framstå som större än verkligheten. Så fort landsvägarna kröker sig en smula, byter byarna högtidligt namn, även om knappt en lagerblad går att pressa in i utrymmet dem emellan. Ta till exempel Three Village Bar som man närmar sig via en gata i byn Lija, gör beställningen i den del av baren som ligger i byn Balzan och sedan slår sig ner för att njuta sin drink i byggnadens mittparti som finns i byn Attard. Att fylla en dag med stora upplevelser utan att färdas särskilt långt, är därför ganska lätt.Upplever själv nationen via Layland- och Bedfordbussar, gamla, puttrande vidunder som ser ut att ha förvirrat sig ut mot medelhavssolen från tv-serien om björnen Paddington eller kanske Det susar i säven.
Reser söderut till byn Marsaxlokk vars fiskebåtar guppar förnöjsamt i vetskapen om att de blir ompysslade på ungefär samma kärleksfulla sätt som husdjur och därför, minst en gång om året, förses med ny regnbågsfärg och förgyllda vinrankor.
Far till Cirkewwa i norr och färjan mot Gozo, där platåbergen ligger intagna av städer och landsbygden bär på samma intensiva grönska som i Nordafrikas oaser. Jag reser till och med tillbaka i tiden, till det 5 000-åriga tempelkomplexet Hagar Qim, som är äldre än Cheopspyramiden och ser ut som något som Obelix och Asterix smällt upp tillsammans. Allt är så litet och prydligt att jag ibland får känslan att färdas genom ett vykort.
(saxat ur tidningen Vagabond)
